Det finns ett visst sällskap som alltid gör bussresan hem till ett nöje. Då pratar jag inte om det vanliga, iPoden, mobilen och sömn, i en kombination där inget blir särskilt bra, utan om en människa. En människa med vilken samtalen i princip alltid slutar med tokskratt.
Om ett skratt förlänger livet vad gör då tokskratt på bussen mot Lycksele? Sant är att det ger en fin magkänsla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar